Jag följer den internationella cirkusen inom hoppningen och, ibland, dressyrens största tävlingar. Dressyren följer jag lite mer selektivt, men hoppningen har jag åtminstone i min egen värld ganska bra koll på. Jag älskar att krypa upp i soffan framför tv eller datorn och se en femstjärnig Grand Prix – och ju fler svenska deltagare, desto bättre.
Numera finns det femstjärniga tävlingar nästan varje vecka, ofta från torsdag till söndag. Det blir många timmar framför skärmen. Och det är just det som fått mig att börja fundera: Har vi kanske för många stora tävlingar?
För påfallande många av dem är läktarna ganska tomma fram till den största klassen. Då kommer oftast publiken – men ibland känns det som att hästsporten arrangerar allt större evenemang för en allt mindre publik. Än tydligare blir det när tävlingarna flyttar till länder där det egentligen saknas en tradition av hästhoppning.
När jag var ung satt jag klistrad på läktaren i Göteborg. När jag så småningom hade åldern inne var jag där så många dagar jag bara kunde. Jag bodde i en lägenhet jag fått låna av brorsans kompis och ville inte missa någonting. Eddie Macken var min stora idol och hans bild, tillsammans med Boomerang, satt fasttejpad ovanför skrivbordet.
Jag undrar hur många unga idag som följer våra superstjärnor med samma frenesi som jag och mina kompisar gjorde för 40 år sedan?
Biljettpriserna till de största tävlingarna diskuteras ofta och visst, de kan vara höga. Samtidigt kostar exempelvis biljetterna till tennisens största tävlingar betydligt mer, och en Champions League-match kan knappast beskrivas som billig. Så kanske är priset inte hela förklaringen.
Har skärmen, oavsett storlek och placering, börjat ersätta den fysiska upplevelsen? Vi kan förstås inte besöka alla tävlingar – avstånd och kostnader sätter sina gränser. Men vad händer när vi till och med väljer soffan framför läktaren när tävlingen faktiskt finns i närheten?
Eller är det något annat som håller på att hända? Har sporten börjat glida för långt ifrån den vanliga hästmänniskan? Har glitter och glamour fått ta för stor plats på bekostnad av själva hästarna och sporten?
Ibland får jag känslan av att de största tävlingarna allt mer riktar sig till en ganska liten krets av sponsorer, VIP-gäster och betalande närstående. Det kan nästan verka viktigare att visa vilka som sitter vid VIP-borden än att fylla läktarna med hästintresserade människor. Läktarytorna krymper, medan utrymmet för VIP växer.
Det här är ingen kritik mot stora och väl arrangerade tävlingar. Tvärtom. Men jag tror att det är dags att stanna upp och fundera över vart vi är på väg – och vilka konsekvenser våra val idag får för framtiden.
/Agneta
